Recension!
Jag är stolt över att få presentera vår första revolutionära recension här på La Revolución!
Skivan jag ska recensera har i ärlighetens namn inte släppts ännu men några låtar från albumet florerar redan i intranätets egentligen obefintliga cyberuniversum.
Jag ska inleda med en presentation av bandet som jag fann på lastfm.se:
En löst sammansatt grupp bestående av 3-6 individer, samtliga med kriminell belastning.
Gruppen bildades i mitten av 2006 och spelar allt från electro till hip-hop. Los Clementinos gjorde sig kända lokalt i deras hemtrakt "Hillbay" nära Göteborg genom att spela på fester.
Än är det oklart när deras album "A slice of fruity pumpernickel" skall släppas, men några låtar har redan läckt ut i cybervärlden.
Detta är alltså Los Clementinos, bandet som fullkomligt erövrat Svea Rikes ungdomar med sin revolutionerande mix av genrer, sitt nya fresha (engelskt ord!) sound och sitt nyskapande som endast kan jämföras med ett fågelfosters skrapande på innersidan av ägget.
När L.C.s första låt Pumpernickel för första gången snuddade vid lyssnarnas trumhinnor var ramaskriet ett faktum (www.faktum.nu). Den spelades flitigt på radio och i tv klättrade den på Voxpops listor. Personligen tycker jag att låten är den minst orgasmframkallande, och då är den ändå ett mästerverk. Låten släpptes sommaren 2006 och hypen kring den mytomspunna gruppen Los Clementinos har idag, 2008, ännu inte lagt sig att vila som Ferdinand under den mäktiga eken. Detta är absolut inte konstigt när man ser till de hits som gruppen sprutar ur sin musikkälla, låtar som Krigaren H, Sexig Rygg och Kelly Baby har alla legat på topplistorna, och med all rätt.
Som jag redan nämnt är mixen av genrer en av genidragen bakom Los Clementinos' succé. Den ena låten är inte den andra lik, från den melankoliska marxballaden Krigaren H till den lastbilstunga hydralikhip-hopen i Hillbay Stories låter L.C. visa på sin förnulighet och revolutionära kämpaglöd, kan ni tänka er va?
Musiken och Revolutionen
Vad har då Los Clementinos att göra med Revolutionen? Jo, som de flesta vet så är musik är oerhört starkt och farligt vapen i kampen för frihet, rättvisa och solidaritet. Musiken kan göra den ledsna glad, den hopplöse till störste kämpen på barrikaden och den fete smal. Musiken kan rycka tag i den bittraste barnamördaren och förvandla denne till den mest lysande stjärnan på Emiliano Zapatas himmel.
Därför är musiken en av våra viktigaste fronter på vägen till Revolutionen. Vi har sett det förut; den långa marschen, där Mao Tse-Tung ledde sina kämpar i en ärofull reträtt upp i Kinas stolta berg, där visade musiken vad den kunde göra för Revolutionen, den forcerade arbetarbenen att fortsätta gå, i takt med trummorna.
Vi skall ej heller förglömma den revolutionsgerilla som kämpar mot imperialismen i Columbia, nämligen FARC-EP. Den gigantiska roll som musiken spelade när de hyllade revolutionshjältarna beskattade de stora knarkkungarna och gav till folket. Hur hade detta kunnat ske utan de trubadurer som följde hjältarna i vått och torrt?
Eller varför inte nämna den för världen fantastiskt betydande Kubanska revolutionen där den ärorika 26 Juli-rörelsen med Fidel i spetsen lyckades befria landet från de kapitalistiska bojor hon fått bära i så lång tid? De världskända sångerna "Comandante Che Guevara" och "Chan Chan" är en produkt av de revolutionära gärningarna, och de i sin tur är en produkt av musiken.
Prolog
Avslutningsvis vill jag ge ett varmt tack till Los Clementinos och gruppens tillhörande skivbolad (som självklart är självstyrt) för att jag fick ta del av er varma gemenskap, hjärtliga samtal i den kollektiva matsalen och er monstruösa samarbetsvilja. Jag vill också rekommendera alla läsare att genast besöka gruppens Last FM-sida där det finns gratis nedladdning av låtar och info om gruppen.
Adress: http://www.lastfm.se/music/Los+Clementinos
Med clementindoftande hälsningar, Clint Handfaste
PS.ALLA GRAMMATISKA FEL PLUS STAVFEL KOMMER ATT RÄTTAS MED TIDENS OCH REVOLUTIONENS GÅND.DS
Skivan jag ska recensera har i ärlighetens namn inte släppts ännu men några låtar från albumet florerar redan i intranätets egentligen obefintliga cyberuniversum.
Jag ska inleda med en presentation av bandet som jag fann på lastfm.se:
En löst sammansatt grupp bestående av 3-6 individer, samtliga med kriminell belastning.
Gruppen bildades i mitten av 2006 och spelar allt från electro till hip-hop. Los Clementinos gjorde sig kända lokalt i deras hemtrakt "Hillbay" nära Göteborg genom att spela på fester.
Än är det oklart när deras album "A slice of fruity pumpernickel" skall släppas, men några låtar har redan läckt ut i cybervärlden.
Detta är alltså Los Clementinos, bandet som fullkomligt erövrat Svea Rikes ungdomar med sin revolutionerande mix av genrer, sitt nya fresha (engelskt ord!) sound och sitt nyskapande som endast kan jämföras med ett fågelfosters skrapande på innersidan av ägget.
När L.C.s första låt Pumpernickel för första gången snuddade vid lyssnarnas trumhinnor var ramaskriet ett faktum (www.faktum.nu). Den spelades flitigt på radio och i tv klättrade den på Voxpops listor. Personligen tycker jag att låten är den minst orgasmframkallande, och då är den ändå ett mästerverk. Låten släpptes sommaren 2006 och hypen kring den mytomspunna gruppen Los Clementinos har idag, 2008, ännu inte lagt sig att vila som Ferdinand under den mäktiga eken. Detta är absolut inte konstigt när man ser till de hits som gruppen sprutar ur sin musikkälla, låtar som Krigaren H, Sexig Rygg och Kelly Baby har alla legat på topplistorna, och med all rätt.
Som jag redan nämnt är mixen av genrer en av genidragen bakom Los Clementinos' succé. Den ena låten är inte den andra lik, från den melankoliska marxballaden Krigaren H till den lastbilstunga hydralikhip-hopen i Hillbay Stories låter L.C. visa på sin förnulighet och revolutionära kämpaglöd, kan ni tänka er va?
Musiken och Revolutionen
Vad har då Los Clementinos att göra med Revolutionen? Jo, som de flesta vet så är musik är oerhört starkt och farligt vapen i kampen för frihet, rättvisa och solidaritet. Musiken kan göra den ledsna glad, den hopplöse till störste kämpen på barrikaden och den fete smal. Musiken kan rycka tag i den bittraste barnamördaren och förvandla denne till den mest lysande stjärnan på Emiliano Zapatas himmel.
Därför är musiken en av våra viktigaste fronter på vägen till Revolutionen. Vi har sett det förut; den långa marschen, där Mao Tse-Tung ledde sina kämpar i en ärofull reträtt upp i Kinas stolta berg, där visade musiken vad den kunde göra för Revolutionen, den forcerade arbetarbenen att fortsätta gå, i takt med trummorna.
Vi skall ej heller förglömma den revolutionsgerilla som kämpar mot imperialismen i Columbia, nämligen FARC-EP. Den gigantiska roll som musiken spelade när de hyllade revolutionshjältarna beskattade de stora knarkkungarna och gav till folket. Hur hade detta kunnat ske utan de trubadurer som följde hjältarna i vått och torrt?
Eller varför inte nämna den för världen fantastiskt betydande Kubanska revolutionen där den ärorika 26 Juli-rörelsen med Fidel i spetsen lyckades befria landet från de kapitalistiska bojor hon fått bära i så lång tid? De världskända sångerna "Comandante Che Guevara" och "Chan Chan" är en produkt av de revolutionära gärningarna, och de i sin tur är en produkt av musiken.
Prolog
Avslutningsvis vill jag ge ett varmt tack till Los Clementinos och gruppens tillhörande skivbolad (som självklart är självstyrt) för att jag fick ta del av er varma gemenskap, hjärtliga samtal i den kollektiva matsalen och er monstruösa samarbetsvilja. Jag vill också rekommendera alla läsare att genast besöka gruppens Last FM-sida där det finns gratis nedladdning av låtar och info om gruppen.
Adress: http://www.lastfm.se/music/Los+Clementinos
Med clementindoftande hälsningar, Clint Handfaste
PS.ALLA GRAMMATISKA FEL PLUS STAVFEL KOMMER ATT RÄTTAS MED TIDENS OCH REVOLUTIONENS GÅND.DS
The revolution is now
Zeitgeist - The movie
www.zeitgeistmovie.com
Dagens revolutionär: Zhou Enlai
Zhou Enlai, denna kinesiska revolutionära hjälte som påbörjade sin karriär som student som aldrig studerade i Kina till att gå vidare till Frankrike, där han hamnade i ett program där man studerade halva tiden och jobbade i fabrik halva tiden. Det visade sig dock att man inte fick betalt för att jobba vilket gjorde Zhou arg.
Det var här den redan röda Zhou blev mera aktivt röd och till sammans med sina chommies (kommunist och homies - nytt ord!) bland annat startade upp ett parti (som sedan blev en del av det större kinesiska kommunistiska partiet), ordnade ett par strejker i några av världens största städer, undvek att bli dödad av en amerikansk bomb och tog senare hand om nästan alla diplomatiska kontakter med utlandet.
Och han var typ premiärminister (heter så klart inte det i Kina men big woop) i världens största land. Men det är inte det viktiga här.
Det viktiga är hans skägg, vilket kan vara det mest gloriösa, galna, helt sinnesjuka skägg jag någonsin sett.
När revolutionärsmodet kommer tillbaka?
När revolutionen kommer!
Från fjantig skolpojke till förbannad revolutionär med järnhård blick och den där speciella kung-fu mästare möter uteliggare möter fidel castro, de parar sig och får detta kärleksbarn-stil som bara en hjälte av stora mått kan klara av.
Det var här den redan röda Zhou blev mera aktivt röd och till sammans med sina chommies (kommunist och homies - nytt ord!) bland annat startade upp ett parti (som sedan blev en del av det större kinesiska kommunistiska partiet), ordnade ett par strejker i några av världens största städer, undvek att bli dödad av en amerikansk bomb och tog senare hand om nästan alla diplomatiska kontakter med utlandet.
Och han var typ premiärminister (heter så klart inte det i Kina men big woop) i världens största land. Men det är inte det viktiga här.
Det viktiga är hans skägg, vilket kan vara det mest gloriösa, galna, helt sinnesjuka skägg jag någonsin sett.
När revolutionärsmodet kommer tillbaka?
När revolutionen kommer!
Från fjantig skolpojke till förbannad revolutionär med järnhård blick och den där speciella kung-fu mästare möter uteliggare möter fidel castro, de parar sig och får detta kärleksbarn-stil som bara en hjälte av stora mått kan klara av.
Jag blickar framåt...
och försöker förgäves att se framtiden.
Men att jag inte lyckas se framtiden hindrar inte mina planer. Det hindrar inte La Revolución-besättningen (som jag så gärna vill kalla det i denna stund) från att växa sig starkare för var dag som går.
Jag skulle vilja presentera oss. För er som inte förstått, för er som för första gången besöker, för er som inte bryr sig men läser ändå, och för dig som vill veta mer. Detta är vi:
Tre personer med samma mål; att förändra bloggvärlden.
Hur?
Än vet vi inte hur. Det är därför vi påbörjat detta äventyr.
Vad som komma skall:
- Frågor och svar
- Intervjuer
- med mera...
Det närmsta projektet till hands är Berättelsen. Mer info om det kommer i sinom tid.
Tycker du att denna läsning var tråkig?
Om så är fallet hänvisar jag dig till Lunarstorm.se - som alltid lyckas roa en person på något vis (och som faktiskt bytt design (!)).
Ett inlägg som tydligen inte publicerats. Varför vet jag inte. Men här kommer det...
Egentligen till ingen nytta förutom egen-nyttan, den enda egentliga nyttan:
...så sökte jag, eller som det heter i dagens ungdomskretsar: Googlade, jag på "still alive" idag. Anledningen till detta var att jag letade efter ett äldre musikalist mästerverk från 80-talet som skulle läggas upp i en längre artikel angående kapitalism, 80-tal, och skomode.
Jag hittade dock inte vad jag letade efter, eller som en viss musiker sjöng: "I still haven't found what I'm looooooking for".
Jag hittade dock denna förnuftiga rubrik från en viss person från våra egna skaror. (EN BLOGGARE MED ANDRA ORD!!!)
Rubriken lyder: Still Alive: Se till vänster, där går en arab.
Detta får mig att le med det mest maniska av leenden. Men frågan man dock måste ställa är: Vad finns till höger? Tänk på det alla där ute, att ifall du bara ser vänsterut (så att säga) så missar du allt som händer högerut (så att säga). Detta gäller i ren och skär (eller grå beroende på singelstatus och liknande) verklighet såväl som i en rent metaforiskt tillämpling.
Glöm inte att mata apan!
Tuning out from cyberspace... tuning into nightly television and eating candy that my grandmother gave me yesterday in a family come-together...
Hövding Kong
Men att jag inte lyckas se framtiden hindrar inte mina planer. Det hindrar inte La Revolución-besättningen (som jag så gärna vill kalla det i denna stund) från att växa sig starkare för var dag som går.
Jag skulle vilja presentera oss. För er som inte förstått, för er som för första gången besöker, för er som inte bryr sig men läser ändå, och för dig som vill veta mer. Detta är vi:
Tre personer med samma mål; att förändra bloggvärlden.
Hur?
Än vet vi inte hur. Det är därför vi påbörjat detta äventyr.
Vad som komma skall:
- Frågor och svar
- Intervjuer
- med mera...
Det närmsta projektet till hands är Berättelsen. Mer info om det kommer i sinom tid.
Tycker du att denna läsning var tråkig?
Om så är fallet hänvisar jag dig till Lunarstorm.se - som alltid lyckas roa en person på något vis (och som faktiskt bytt design (!)).
Ett inlägg som tydligen inte publicerats. Varför vet jag inte. Men här kommer det...
Egentligen till ingen nytta förutom egen-nyttan, den enda egentliga nyttan:
...så sökte jag, eller som det heter i dagens ungdomskretsar: Googlade, jag på "still alive" idag. Anledningen till detta var att jag letade efter ett äldre musikalist mästerverk från 80-talet som skulle läggas upp i en längre artikel angående kapitalism, 80-tal, och skomode.
Jag hittade dock inte vad jag letade efter, eller som en viss musiker sjöng: "I still haven't found what I'm looooooking for".
Jag hittade dock denna förnuftiga rubrik från en viss person från våra egna skaror. (EN BLOGGARE MED ANDRA ORD!!!)
Rubriken lyder: Still Alive: Se till vänster, där går en arab.
Detta får mig att le med det mest maniska av leenden. Men frågan man dock måste ställa är: Vad finns till höger? Tänk på det alla där ute, att ifall du bara ser vänsterut (så att säga) så missar du allt som händer högerut (så att säga). Detta gäller i ren och skär (eller grå beroende på singelstatus och liknande) verklighet såväl som i en rent metaforiskt tillämpling.
Glöm inte att mata apan!
Tuning out from cyberspace... tuning into nightly television and eating candy that my grandmother gave me yesterday in a family come-together...
Hövding Kong
Att leva är att inte dö
Men inte bara det.
Att leva är även musik.
Och musik, slog det mig idag, går att dela upp i två grupper.
Det finns musik som man kan lyssna på lågt, som en ljudet av en mygga som flyger runt utanför ditt fönster.
Lågt som små människor gömmandes sig i tunnlar för att försvara sitt land mot imperialism (för att sedan bli förtryckta ändå - Big Woop). Lågt.
Det mer specifika med denna typ av musik är att den inte blir bättre av att spelas högt. Någonsin.
Typ exempel på detta är musik som till naturen skall spelas lågt, och används till just detta.
Alltså hissmusik.
Inte lika vanligt förekommande i Sverige som i andra länder med hissar som tar längre tid att åka upp och åka ner (och upp igen ifall man gillar att åka hiss. Hiss kan vara roligt att åka, speciellt ifall man har en fin vy att skåda ut över från sitt mekaniska mästerverk - Svenska Ingenjörstidningen, nr 5 2007).
Men det är lika förbannat musik som inte går att spelas högt.
Jag provade och det går inte.
Det finns inget vettigt i att spela sådan musik högt, för det är musik som är gjord för att spelas lågt.
Musik som alltså är gjord för att spelas i bakgrunden på kryssningar med amerikanska pensionärer, musik som är gjord för att ge människor en ursäkt till att inte prata.
För alla vet att det är lättare att sitta tyst till musik än utan, och det värsta som kan hända här i världen är att någon försöker prata med dig i en hiss.
För denna någon måste ju vara helt galen för att bryta mot detta globala tabu.
Sedan finns det musik som skall spelas högt.
Men jag orkar inte debatera vilken typ av musik som tjänar på ökad volym, det enda man behöver göra för att förstå det är att någonsin, typ, levt. Överhuvudtaget.
Till och med döva fattar detta.
De spelar musik så högt de bara kan på en av sina sammankomster (översättning: Vilda knark-rave med sexorgier och hån utav alla andra) för att känna vibrationerna.
När musik blir bättre av att du känner en bas som sparkar dig i magen med en två sekunders-intervall som en genomsnittlig polis (En underbar människa med lika stort hjärta som battong. En människa som är så trevlig och tillmötesgående att han kan få griniga gubbar att bli barn igen för att sedan gunga dem igenom natten. En människa som tillhör statens allra mest, på alla sätt, effektiva organistation, och som aldrig skulle kunna tänka tanken att bryta mot de lagar han eller hon har som jobb att beskydda.) då är det musik som skall spelas högt.
Faktum.
(Så trött i ögonen att ett m ser ut som ett r och ett n som nästan sitter ihop men inte riktigt.)
Detta var det jag ville dela med mig av.
Bara detta.
Och även konstera att bloggen inte är död. Alltså lever den.
Från en bergskjul någonstans i Nagijala, Hövding Kong.
Att leva är även musik.
Och musik, slog det mig idag, går att dela upp i två grupper.
Det finns musik som man kan lyssna på lågt, som en ljudet av en mygga som flyger runt utanför ditt fönster.
Lågt som små människor gömmandes sig i tunnlar för att försvara sitt land mot imperialism (för att sedan bli förtryckta ändå - Big Woop). Lågt.
Det mer specifika med denna typ av musik är att den inte blir bättre av att spelas högt. Någonsin.
Typ exempel på detta är musik som till naturen skall spelas lågt, och används till just detta.
Alltså hissmusik.
Inte lika vanligt förekommande i Sverige som i andra länder med hissar som tar längre tid att åka upp och åka ner (och upp igen ifall man gillar att åka hiss. Hiss kan vara roligt att åka, speciellt ifall man har en fin vy att skåda ut över från sitt mekaniska mästerverk - Svenska Ingenjörstidningen, nr 5 2007).
Men det är lika förbannat musik som inte går att spelas högt.
Jag provade och det går inte.
Det finns inget vettigt i att spela sådan musik högt, för det är musik som är gjord för att spelas lågt.
Musik som alltså är gjord för att spelas i bakgrunden på kryssningar med amerikanska pensionärer, musik som är gjord för att ge människor en ursäkt till att inte prata.
För alla vet att det är lättare att sitta tyst till musik än utan, och det värsta som kan hända här i världen är att någon försöker prata med dig i en hiss.
För denna någon måste ju vara helt galen för att bryta mot detta globala tabu.
Sedan finns det musik som skall spelas högt.
Men jag orkar inte debatera vilken typ av musik som tjänar på ökad volym, det enda man behöver göra för att förstå det är att någonsin, typ, levt. Överhuvudtaget.
Till och med döva fattar detta.
De spelar musik så högt de bara kan på en av sina sammankomster (översättning: Vilda knark-rave med sexorgier och hån utav alla andra) för att känna vibrationerna.
När musik blir bättre av att du känner en bas som sparkar dig i magen med en två sekunders-intervall som en genomsnittlig polis (En underbar människa med lika stort hjärta som battong. En människa som är så trevlig och tillmötesgående att han kan få griniga gubbar att bli barn igen för att sedan gunga dem igenom natten. En människa som tillhör statens allra mest, på alla sätt, effektiva organistation, och som aldrig skulle kunna tänka tanken att bryta mot de lagar han eller hon har som jobb att beskydda.) då är det musik som skall spelas högt.
Faktum.
(Så trött i ögonen att ett m ser ut som ett r och ett n som nästan sitter ihop men inte riktigt.)
Detta var det jag ville dela med mig av.
Bara detta.
Och även konstera att bloggen inte är död. Alltså lever den.
Från en bergskjul någonstans i Nagijala, Hövding Kong.
