The revolution is now
Zeitgeist - The movie
www.zeitgeistmovie.com
Jag blickar framåt...
och försöker förgäves att se framtiden.
Men att jag inte lyckas se framtiden hindrar inte mina planer. Det hindrar inte La Revolución-besättningen (som jag så gärna vill kalla det i denna stund) från att växa sig starkare för var dag som går.
Jag skulle vilja presentera oss. För er som inte förstått, för er som för första gången besöker, för er som inte bryr sig men läser ändå, och för dig som vill veta mer. Detta är vi:
Tre personer med samma mål; att förändra bloggvärlden.
Hur?
Än vet vi inte hur. Det är därför vi påbörjat detta äventyr.
Vad som komma skall:
- Frågor och svar
- Intervjuer
- med mera...
Det närmsta projektet till hands är Berättelsen. Mer info om det kommer i sinom tid.
Tycker du att denna läsning var tråkig?
Om så är fallet hänvisar jag dig till Lunarstorm.se - som alltid lyckas roa en person på något vis (och som faktiskt bytt design (!)).
Ett inlägg som tydligen inte publicerats. Varför vet jag inte. Men här kommer det...
Egentligen till ingen nytta förutom egen-nyttan, den enda egentliga nyttan:
...så sökte jag, eller som det heter i dagens ungdomskretsar: Googlade, jag på "still alive" idag. Anledningen till detta var att jag letade efter ett äldre musikalist mästerverk från 80-talet som skulle läggas upp i en längre artikel angående kapitalism, 80-tal, och skomode.
Jag hittade dock inte vad jag letade efter, eller som en viss musiker sjöng: "I still haven't found what I'm looooooking for".
Jag hittade dock denna förnuftiga rubrik från en viss person från våra egna skaror. (EN BLOGGARE MED ANDRA ORD!!!)
Rubriken lyder: Still Alive: Se till vänster, där går en arab.
Detta får mig att le med det mest maniska av leenden. Men frågan man dock måste ställa är: Vad finns till höger? Tänk på det alla där ute, att ifall du bara ser vänsterut (så att säga) så missar du allt som händer högerut (så att säga). Detta gäller i ren och skär (eller grå beroende på singelstatus och liknande) verklighet såväl som i en rent metaforiskt tillämpling.
Glöm inte att mata apan!
Tuning out from cyberspace... tuning into nightly television and eating candy that my grandmother gave me yesterday in a family come-together...
Hövding Kong
Men att jag inte lyckas se framtiden hindrar inte mina planer. Det hindrar inte La Revolución-besättningen (som jag så gärna vill kalla det i denna stund) från att växa sig starkare för var dag som går.
Jag skulle vilja presentera oss. För er som inte förstått, för er som för första gången besöker, för er som inte bryr sig men läser ändå, och för dig som vill veta mer. Detta är vi:
Tre personer med samma mål; att förändra bloggvärlden.
Hur?
Än vet vi inte hur. Det är därför vi påbörjat detta äventyr.
Vad som komma skall:
- Frågor och svar
- Intervjuer
- med mera...
Det närmsta projektet till hands är Berättelsen. Mer info om det kommer i sinom tid.
Tycker du att denna läsning var tråkig?
Om så är fallet hänvisar jag dig till Lunarstorm.se - som alltid lyckas roa en person på något vis (och som faktiskt bytt design (!)).
Ett inlägg som tydligen inte publicerats. Varför vet jag inte. Men här kommer det...
Egentligen till ingen nytta förutom egen-nyttan, den enda egentliga nyttan:
...så sökte jag, eller som det heter i dagens ungdomskretsar: Googlade, jag på "still alive" idag. Anledningen till detta var att jag letade efter ett äldre musikalist mästerverk från 80-talet som skulle läggas upp i en längre artikel angående kapitalism, 80-tal, och skomode.
Jag hittade dock inte vad jag letade efter, eller som en viss musiker sjöng: "I still haven't found what I'm looooooking for".
Jag hittade dock denna förnuftiga rubrik från en viss person från våra egna skaror. (EN BLOGGARE MED ANDRA ORD!!!)
Rubriken lyder: Still Alive: Se till vänster, där går en arab.
Detta får mig att le med det mest maniska av leenden. Men frågan man dock måste ställa är: Vad finns till höger? Tänk på det alla där ute, att ifall du bara ser vänsterut (så att säga) så missar du allt som händer högerut (så att säga). Detta gäller i ren och skär (eller grå beroende på singelstatus och liknande) verklighet såväl som i en rent metaforiskt tillämpling.
Glöm inte att mata apan!
Tuning out from cyberspace... tuning into nightly television and eating candy that my grandmother gave me yesterday in a family come-together...
Hövding Kong
Tänk då
Vad är en torr kaka?
David Bolognese är en kaka. En torr sådan. Och en torr kaka behöver inte alltid vara ett missnöje för munnen, eller sinnet.
Åh nej. En torr kaka skapar mycket aktivitet i personen som börjat tugga den. Oftast börjar personen (eller offret, som man också kan kalla det) att ifrågasätta sin handling.
"Varför äter jag denna torra kaka?" är en fråga som kanske ploppar upp i hans tankar. Vilket betyder att hjärnan blir aktiv på många olika sätt.
Personens salivkörtlar under tungan får fullt upp med att börja producera saliv för att påbörja nedbrytningen av den torra kakan. Samtidigt bildas strategiska planer i hjärnan om vad personen ska göra med den torra kakan; äta upp den, eller göra sig av med den på det minst misstänkasamma sättet.
Vad är en torr kaka, frågar jag då igen (?).
Think outside the box.
Det är inte bara en torr kaka. Det är nyckeln till en revolution.
[Wikipedia: En revolution (latin för återgång, ett helt varv runt, "re voltere", jmf ordet "revolver") är en snabb förändring, man kan också säga att det är en fullständig omdaning av ett lands politiska ekonomiska eller sociala system. Ordet kan även användas i andra sammanhang när en djupgående och omfattande förändring sker, till exempel i teknik eller vetenskap, exempelvis den industriella revolutionen som bäddade för industrialiseringen.]
En djupgående och omfattande förändring... Är sex också en revolution? Är droger en revolution? Är tiden en revolution?
Detta inlägg är en revolution, liksom mycket annat i världen. Om man bortser från Bert Karlsson, som faktiskt inte är en revolution, utan bara en gammal gubbe som skapat mycket dåligt (bland annat Linda Bengtzing och "Mitt liv som Bert").
Underskatta aldrig torra kakor. Puss på er alla.
David Bolognese är en kaka. En torr sådan. Och en torr kaka behöver inte alltid vara ett missnöje för munnen, eller sinnet.
Åh nej. En torr kaka skapar mycket aktivitet i personen som börjat tugga den. Oftast börjar personen (eller offret, som man också kan kalla det) att ifrågasätta sin handling.
"Varför äter jag denna torra kaka?" är en fråga som kanske ploppar upp i hans tankar. Vilket betyder att hjärnan blir aktiv på många olika sätt.
Personens salivkörtlar under tungan får fullt upp med att börja producera saliv för att påbörja nedbrytningen av den torra kakan. Samtidigt bildas strategiska planer i hjärnan om vad personen ska göra med den torra kakan; äta upp den, eller göra sig av med den på det minst misstänkasamma sättet.
Vad är en torr kaka, frågar jag då igen (?).
Think outside the box.
Det är inte bara en torr kaka. Det är nyckeln till en revolution.
[Wikipedia: En revolution (latin för återgång, ett helt varv runt, "re voltere", jmf ordet "revolver") är en snabb förändring, man kan också säga att det är en fullständig omdaning av ett lands politiska ekonomiska eller sociala system. Ordet kan även användas i andra sammanhang när en djupgående och omfattande förändring sker, till exempel i teknik eller vetenskap, exempelvis den industriella revolutionen som bäddade för industrialiseringen.]
En djupgående och omfattande förändring... Är sex också en revolution? Är droger en revolution? Är tiden en revolution?
Detta inlägg är en revolution, liksom mycket annat i världen. Om man bortser från Bert Karlsson, som faktiskt inte är en revolution, utan bara en gammal gubbe som skapat mycket dåligt (bland annat Linda Bengtzing och "Mitt liv som Bert").
Underskatta aldrig torra kakor. Puss på er alla.
Sanningen talar
Jag är bara en pjäs i detta stora spel. En soldat som vandrar ensam om nätterna med endast stjärnorna som vägledning.
Jag lyckades ta mig upp på det högsta berget, bara för att inse att det fanns än högre berg.
Genom alla möjliga hinder, från stormer till gigantiska sagomonster, tog jag mig förbi - för att anlända till begynnelsen av mitt största äventyr; att bestiga Det högsta berget jag någonsin sett.
Uppe på Det högsta berget jag någonsin sett mötte jag en varg som var mycket ensam. Men sanna mina ord, han var den visaste varelse jag stött på, och jag har träffat både Gandalf och Lao Tzu. I åtta nätter och nio dagar satt jag med den mycket ensamma vargen och samtalade runt en brasa av snö. Vargen var vis och valde sina ord med omsorg. Och jag lyssnade till allt han sade...
När jag kom ner från Det högsta berget jag någonsin sett såg jag världen på ett annat sätt.
Jag hade vuxit som människa och såg nu kaoset som rådde, men som ingen annan verkade lägga märke till. Jag såg allting tydligt - för tydligt, och det skrämde mig.
Misshandlade ord försökte attackera mig. Meningslösa historier hemsökte mina annars så vackra drömmar. Ögon stirrade på mig, tomma, oförstående. Och tjocka personer med små solglasögon (även om det inte var soligt) dök upp vart jag än gick. De följde mig. Och vad jag än gjorde antecknade de.
Jag visste för mycket. Faran låg över mig som ett stort, grått moln. Hade jag varit en bäver hade jag dykt ner under vattnet och gömt mig där i hela 45 minuter.
Jag ska försöka förklara bloggvärldens system.
En blogg kan vara uppdelad i tre olika huvudkategorier: Dålig, Sådär eller Bra.
Bloggen är såklart skriven av Bloggaren, som är ute efter pengar, eller bara vill få ut sina "tankar". Åskådaren är den märkligaste varelsen av dem alla (nästan). Denne sitter ivrigt framför sin skärm och stirrar hungrigt på orden som Bloggaren skrivit. Hade nu inte skärmen, och allt mellanrum, mellan Åskådaren och Bloggaren funnits... ja, då hade nog Bloggaren blivit uppäten för längesen. Efter att Åskådarna oförstående sugit i sig all meningslös information kan det hända att de blir tvugna att uttrycka sin tacksamhet genom att skriva en kommentar. Egentligen är det inte tacksamhet, det är en fälla. En fälla så att Bloggaren ska bli glad och skriva mer och skapa ännu mer meningslös information som den hungriga Åskådaren kan bada i.
Den vidrigaste utav dem alla i detta komplicerade system är Agenten!
De är farliga. Å, så farliga. Giriga. Tjocka. Ondskefulla.
De följer Åskådarna i hemlighet för att hitta en tillräckligt "kreativ" Bloggare. När de hittat sitt mål slänger de iväg pengar. Agenterna mutar Bloggaren att skriva mer så att Åskådarna i sin tur blir totalt hjärntvättade. Och så kommer den onda cirkeln fortsätta tills hela världens befolkning hungrar efter meningslös information.
Hade internet funnits på Hitlers tid hade vi nu levt i en tysk värld.
Inne på livsmedelsaffären hade vi gått omkring med inoljad, bar överkropp, tajta skinnbyxor och ett par små Oakley-solglasögon - sökandes efter den senaste bajsporrfilmen på bajsporrhyllan.
Så vi borde agera! Rensa bloggvärlden innan världens befolkning hungrar efter meningslös information.
För när det händer, ja då är domedagen nära. Bush kommer hålla ännu ett meningslöst tal och hela världen kommer älska det. Istället för tyska bajsporrmänniskor kommer alla vara tjocka och Mc Donalds kommer finnas i varje hörn, på varje gata.
Jag uppmanar alla Bloggare. Ge fan i att skriva meningslösa dagboksinlägg utan minsta tanke på poäng.
Jag uppmanar alla Åskådare. Ge fan i det bara...
Och så uppmanar jag såklart alla andra att ha det gött.
Tack. Varsågod.
Jag lyckades ta mig upp på det högsta berget, bara för att inse att det fanns än högre berg.
Genom alla möjliga hinder, från stormer till gigantiska sagomonster, tog jag mig förbi - för att anlända till begynnelsen av mitt största äventyr; att bestiga Det högsta berget jag någonsin sett.
Uppe på Det högsta berget jag någonsin sett mötte jag en varg som var mycket ensam. Men sanna mina ord, han var den visaste varelse jag stött på, och jag har träffat både Gandalf och Lao Tzu. I åtta nätter och nio dagar satt jag med den mycket ensamma vargen och samtalade runt en brasa av snö. Vargen var vis och valde sina ord med omsorg. Och jag lyssnade till allt han sade...
När jag kom ner från Det högsta berget jag någonsin sett såg jag världen på ett annat sätt.
Jag hade vuxit som människa och såg nu kaoset som rådde, men som ingen annan verkade lägga märke till. Jag såg allting tydligt - för tydligt, och det skrämde mig.
Misshandlade ord försökte attackera mig. Meningslösa historier hemsökte mina annars så vackra drömmar. Ögon stirrade på mig, tomma, oförstående. Och tjocka personer med små solglasögon (även om det inte var soligt) dök upp vart jag än gick. De följde mig. Och vad jag än gjorde antecknade de.
Jag visste för mycket. Faran låg över mig som ett stort, grått moln. Hade jag varit en bäver hade jag dykt ner under vattnet och gömt mig där i hela 45 minuter.
* * *
Jag ska försöka förklara bloggvärldens system.
En blogg kan vara uppdelad i tre olika huvudkategorier: Dålig, Sådär eller Bra.
Bloggen är såklart skriven av Bloggaren, som är ute efter pengar, eller bara vill få ut sina "tankar". Åskådaren är den märkligaste varelsen av dem alla (nästan). Denne sitter ivrigt framför sin skärm och stirrar hungrigt på orden som Bloggaren skrivit. Hade nu inte skärmen, och allt mellanrum, mellan Åskådaren och Bloggaren funnits... ja, då hade nog Bloggaren blivit uppäten för längesen. Efter att Åskådarna oförstående sugit i sig all meningslös information kan det hända att de blir tvugna att uttrycka sin tacksamhet genom att skriva en kommentar. Egentligen är det inte tacksamhet, det är en fälla. En fälla så att Bloggaren ska bli glad och skriva mer och skapa ännu mer meningslös information som den hungriga Åskådaren kan bada i.
Den vidrigaste utav dem alla i detta komplicerade system är Agenten!
De är farliga. Å, så farliga. Giriga. Tjocka. Ondskefulla.
De följer Åskådarna i hemlighet för att hitta en tillräckligt "kreativ" Bloggare. När de hittat sitt mål slänger de iväg pengar. Agenterna mutar Bloggaren att skriva mer så att Åskådarna i sin tur blir totalt hjärntvättade. Och så kommer den onda cirkeln fortsätta tills hela världens befolkning hungrar efter meningslös information.
Hade internet funnits på Hitlers tid hade vi nu levt i en tysk värld.
Inne på livsmedelsaffären hade vi gått omkring med inoljad, bar överkropp, tajta skinnbyxor och ett par små Oakley-solglasögon - sökandes efter den senaste bajsporrfilmen på bajsporrhyllan.
Så vi borde agera! Rensa bloggvärlden innan världens befolkning hungrar efter meningslös information.
För när det händer, ja då är domedagen nära. Bush kommer hålla ännu ett meningslöst tal och hela världen kommer älska det. Istället för tyska bajsporrmänniskor kommer alla vara tjocka och Mc Donalds kommer finnas i varje hörn, på varje gata.
* * *
Jag uppmanar alla Bloggare. Ge fan i att skriva meningslösa dagboksinlägg utan minsta tanke på poäng.
Jag uppmanar alla Åskådare. Ge fan i det bara...
Och så uppmanar jag såklart alla andra att ha det gött.
Tack. Varsågod.
Länge leve...
Kriget har börjat.
Akta er, bloggare.
/David Bolognese
Akta er, bloggare.
/David Bolognese
