La Revolución

Men inte bara det.
Att leva är även musik.
Och musik, slog det mig idag, går att dela upp i två grupper.

Det finns musik som man kan lyssna på lågt, som en ljudet av en mygga som flyger runt utanför ditt fönster.
Lågt som små människor gömmandes sig i tunnlar för att försvara sitt land mot imperialism (för att sedan bli förtryckta ändå - Big Woop). Lågt.
Det mer specifika med denna typ av musik är att den inte blir bättre av att spelas högt. Någonsin.
Typ exempel på detta är musik som till naturen skall spelas lågt, och används till just detta.
Alltså hissmusik.

Inte lika vanligt förekommande i Sverige som i andra länder med hissar som tar längre tid att åka upp och åka ner (och upp igen ifall man gillar att åka hiss. Hiss kan vara roligt att åka, speciellt ifall man har en fin vy att skåda ut över från sitt mekaniska mästerverk - Svenska Ingenjörstidningen, nr 5 2007).
Men det är lika förbannat musik som inte går att spelas högt.
Jag provade och det går inte.
Det finns inget vettigt i att spela sådan musik högt, för det är musik som är gjord för att spelas lågt.
Musik som alltså är gjord för att spelas i bakgrunden på kryssningar med amerikanska pensionärer, musik som är gjord för att ge människor en ursäkt till att inte prata.
För alla vet att det är lättare att sitta tyst till musik än utan, och det värsta som kan hända här i världen är att någon försöker prata med dig i en hiss.
För denna någon måste ju vara helt galen för att bryta mot detta globala tabu.

Sedan finns det musik som skall spelas högt.
Men jag orkar inte debatera vilken typ av musik som tjänar på ökad volym, det enda man behöver göra för att förstå det är att någonsin, typ, levt. Överhuvudtaget.
Till och med döva fattar detta.
De spelar musik så högt de bara kan på en av sina sammankomster (översättning: Vilda knark-rave med sexorgier och hån utav alla andra) för att känna vibrationerna.
När musik blir bättre av att du känner en bas som sparkar dig i magen med en två sekunders-intervall som en genomsnittlig polis (En underbar människa med lika stort hjärta som battong. En människa som är så trevlig och tillmötesgående att han kan få griniga gubbar att bli barn igen för att sedan gunga dem igenom natten. En människa som tillhör statens allra mest, på alla sätt, effektiva organistation, och som aldrig skulle kunna tänka tanken att bryta mot de lagar han eller hon har som jobb att beskydda.) då är det musik som skall spelas högt.
Faktum.

(Så trött i ögonen att ett m ser ut som ett r och ett n som nästan sitter ihop men inte riktigt.)

Detta var det jag ville dela med mig av.
Bara detta.
Och även konstera att bloggen inte är död. Alltså lever den.

Från en bergskjul någonstans i Nagijala, Hövding Kong.