La Revolución

Jag är bara en pjäs i detta stora spel. En soldat som vandrar ensam om nätterna med endast stjärnorna som vägledning.

Jag lyckades ta mig upp på det högsta berget, bara för att inse att det fanns än högre berg.
Genom alla möjliga hinder, från stormer till gigantiska sagomonster, tog jag mig förbi - för att anlända till begynnelsen av mitt största äventyr; att bestiga Det högsta berget jag någonsin sett.

Uppe på Det högsta berget jag någonsin sett mötte jag en varg som var mycket ensam. Men sanna mina ord, han var den visaste varelse jag stött på, och jag har träffat både Gandalf och Lao Tzu. I åtta nätter och nio dagar satt jag med den mycket ensamma vargen och samtalade runt en brasa av snö. Vargen var vis och valde sina ord med omsorg. Och jag lyssnade till allt han sade...

När jag kom ner från Det högsta berget jag någonsin sett såg jag världen på ett annat sätt.
Jag hade vuxit som människa och såg nu kaoset som rådde, men som ingen annan verkade lägga märke till. Jag såg allting tydligt - för tydligt, och det skrämde mig.
Misshandlade ord försökte attackera mig. Meningslösa historier hemsökte mina annars så vackra drömmar. Ögon stirrade på mig, tomma, oförstående. Och tjocka personer med små solglasögon (även om det inte var soligt) dök upp vart jag än gick. De följde mig. Och vad jag än gjorde antecknade de.
Jag visste för mycket. Faran låg över mig som ett stort, grått moln. Hade jag varit en bäver hade jag dykt ner under vattnet och gömt mig där i hela 45 minuter.


Jag ska försöka förklara bloggvärldens system.
En blogg kan vara uppdelad i tre olika huvudkategorier: Dålig, Sådär eller Bra.
Bloggen är såklart skriven av Bloggaren, som är ute efter pengar, eller bara vill få ut sina "tankar". Åskådaren är den märkligaste varelsen av dem alla (nästan). Denne sitter ivrigt framför sin skärm och stirrar hungrigt på orden som Bloggaren skrivit. Hade nu inte skärmen, och allt mellanrum, mellan Åskådaren och Bloggaren funnits... ja, då hade nog Bloggaren blivit uppäten för längesen. Efter att Åskådarna oförstående sugit i sig all meningslös information kan det hända att de blir tvugna att uttrycka sin tacksamhet genom att skriva en kommentar. Egentligen är det inte tacksamhet, det är en fälla. En fälla så att Bloggaren ska bli glad och skriva mer och skapa ännu mer meningslös information som den hungriga Åskådaren kan bada i.

Den vidrigaste utav dem alla i detta komplicerade system är Agenten!
De är farliga. Å, så farliga. Giriga. Tjocka. Ondskefulla.
De följer Åskådarna i hemlighet för att hitta en tillräckligt "kreativ" Bloggare. När de hittat sitt mål slänger de iväg pengar. Agenterna mutar Bloggaren att skriva mer så att Åskådarna i sin tur blir totalt hjärntvättade. Och så kommer den onda cirkeln fortsätta tills hela världens befolkning hungrar efter meningslös information.

Hade internet funnits på Hitlers tid hade vi nu levt i en tysk värld.
Inne på livsmedelsaffären hade vi gått omkring med inoljad, bar överkropp, tajta skinnbyxor och ett par små Oakley-solglasögon - sökandes efter den senaste bajsporrfilmen på bajsporrhyllan.

Så vi borde agera! Rensa bloggvärlden innan världens befolkning hungrar efter meningslös information.
För när det händer, ja då är domedagen nära. Bush kommer hålla ännu ett meningslöst tal och hela världen kommer älska det. Istället för tyska bajsporrmänniskor kommer alla vara tjocka och Mc Donalds kommer finnas i varje hörn, på varje gata.


Jag uppmanar alla Bloggare. Ge fan i att skriva meningslösa dagboksinlägg utan minsta tanke på poäng.
Jag uppmanar alla Åskådare. Ge fan i det bara...
Och så uppmanar jag såklart alla andra att ha det gött.

Tack. Varsågod.